Efter att ha sprungit i 50 år och cyklat i 30 år så kan man ju vilja tro att man är stark i benen. Men så är det inte, jag borde ju ha begripit för länge sedan att jag är riktigt uselt svag. Jag orkar ju cykla i tio timmar (Vätternrundan) men så fort det lutar det minsta emot så blir jag frånåkt av de jag annars orkar åka med. Men nu skall det bli andra bullar, duger inte att bara baka. Ikväll var jag och Lena ut på gymmet på Skönvikshallen för andra gången i höst och körde ett pass. Första gången var förra veckan tillsammans med Lisa och Johan. Vi får väl se om jag orkar hålla i under vintern och om det märks resultat på cykeln nästa sommar. Man kan ju alltid hoppas. Sämre lär det ju knappast bli. Vi hörs!