Ja visst är det så. Att man inte skall träna o tävla när man
är krasslig eller är lite halvskadad vet väl alla, även jag.  Hur lätt är det inte att avråda andra att anstränga sig när dom har några krämpor av ovan nämnda slag, men varför skall det då vara så svårt att själv avstå när man borde. Vad är det nu då han har på gång tänker någon.  Jo det började faktiskt redan första måndagen på semestern. Jag var ju upp till Vansbro som jag tidigare skrivit om och kollade på Triathlon, blev ju till och med så sugen så jag bestämde mig för att försöka vara med på denna tävling nästa år. En halv Ironman. Vad har nu detta med min första måndag på semestern att göra. Jo, där uppe slutade min kamera att fungera. Som alla vid det här laget vet så använder jag kameran ganska så flitigt. Jag var alltså in på fotoaffären i Säter på måndagen efter och köpte en ny kamera. När jag gick ut därifrån så snubblade jag och gjorde illa mig i höger fot något alldeles förskräckligt. Den fot som jag blev stelopererad i 2004. Jag har sedan på skoj sagt att enda fördelen med det är att nu kan jag i alla fall inte stuka mig. Men ack vad fel jag hade. Man har ju många leder i en fot så det är klart att visst kan man göra illa sig trots det. Jag började då käka Pronaxen vilket väl inte kanske är så konstigt. Det som däremot kanske inte var så bra för läkprocessen var att jag ställde upp på Utmaningen på Säters Triathlon redan på lördagen, alltså bara fem dagar senare. När jag kom i mål hade jag riktigt ont så jag fortsatte med mitt pronaxenätande en vecka till. Efter denna vecka sa magen ifrån. Efter att både Lisa, Lena och Maria sagt åt mig att det är nog dags att besöka doktorn så
ringde jag dit på onsdag morgon. Redan kl 10.30 fick jag komma dit. Läkaren
skrev direkt en remiss för röntgen på Falu lasarett. For dit på direkten, redan
kl 13.45 lämnade jag lasarettet med ett utlåtande i handen. Snabba ryck inom
sjukvården vill jag lova. Dom skriver ju visserligen inte så vanligt folk
begriper så jag for ut till läkarstation igen och fick träffa läkaren nästan på
en gång. Vad dom kunde se var att jag hade fått en skada i foten och att
läkningen hade börjat. Det lät väl bra. Men då, just då ställde jag väl fel
fråga insåg jag ganska snabbt. När jag frågade hur lång tid det tar innan jag
får börja springa igen svarade läkaren.” Om jag ville skulle jag kunna skriva
ut medicin så att du slipper ha värk, men det gör jag inte för då står det väl
inte på förrän du är ute och kutar igen. Det är nog bättre att du har lite ont,
då kanske du håller dig lugnare.” Ja, det ligger nog något i det, tänkte jag för
mig själv.

  Nog är det väl fint att sitta o ta en kopp kaffe o titta på blommorna, men visst vill man kunna rör på sig också.

Men tänk hur det är. Det många ser fram emot att få göra på
semestern, ligga i hängmattan, sitta o läsa en bok i en skön vilstol eller
ligga vid badet och sola. Tänk att en sådan drömsemester kan vara rena
”mardrömssemestern” för oss andra. Jag tror att många av er som läser det här
håller med mig. För visst är det väldigt trist när man inte får röra sig var o
varannan dag. Så just nu struttar jag mest kring i trädgården med mina gamla
kryckor som jag fick 2004 när jag blev opererad i foten. Det var ju tråkigt att
dom skulle komma till nytta igen. Men jäklar vad skoj det var att vara med på
Utmaningen på Säter Triathlon, nästa år hoppas jag att vi ses på Vansbro
Triathlon, då är siktet inställt på en halv Ironman. Jag måste nog bara bli
lite förståndigare och kanske börja lyda mina egna råd som jag brukar ge till
andra. För det är ju så att man blir aldrig skadad av att avstå ett träningspass,
däremot har många dragit på sig en skada genom att inte avstå ett träningspass
när dom borde. Var rädda om er och varandra så ses vi snart på banan igen.

Tjingeling tjingeling. SimmaCyklaSpring.